Jaha då var jag här i Halmstad igen. Inte lika ofta nu förtiden även fast det känns så. När man väl kommer hit är allt som vanligt. Kakor, mat och kafferep. Min mage har svällt upp till sin dubbla storlek.

Det här simsspelet jag fick. Det är ju helt otroligt beroendeframkallande. Det enda jag har tänkt på medan jag varit här är på min simsgubbe. Hur elak jag ska göra henne. Hur jag ska färga hennes hår, och vilken stil hon ska ha i hemmet sedan när hon tjänat mer pengar på sin karriär som kriminell. Var så nöjd med elak-looken jag lyckades skapa. Röda ögon liksom. Hur coolt är inte det?

När jag drömmer om nätterna drömmer jag om mätarna som sakta blir röda. Jag får panik. Springer och letar efter en toalett så jag inte kissar ner mig i vardagsrummet. Måste duscha så jag inte börjar osa grönt gasmoln. Måste titta på TV så jag inte börjar lipa av uttråkning. Träffa vänner så jag inte blir koko. Och målet är att klara min livsambition annars tjänar jag aldrig ihop tillräckligt med "livslång lycka" och då kan jag inte köpa dessa belöningar som jag får längs vägen. Typ perfekt kropp, världens bästa värdinna, aldrig hungrig.

Vill spela nu!!

Imorgon ska jag på studentskriva direkt när jag kommit hem från halmstad. Ska bli mysigt. Det var ju ett tag sedan jag fick uppleva det där. Glädjen blir tyvärr inte långvarig, kära studenter. Snart står ni där utan jobb och inte kommer ni in på programet ni söker heller. Tough luck! Välkommen till verkligheten.

Trevlig kväll!

Halkbanan var a never ending story, men det löste sig till slut. 7 timmar senade var jag åter tillbaka till denna stad. Himla trångt att sitta i mitten i baksätet med. Hmm. Men jaja. Yes! Klar med det.

Här jämte sitter katten och lyssnar på sinatra. Yes, så fort hans röst börjar ljuda i högtalarna blir han som förstenad. Börjar spinna och kisa med ögonen. Det är en lustig liten rackare vi har.

Nåväl, när nabil kom och hämtade mig fick jag världens bästa present. The Sims 3. Snacka om att inte kunna slita sig. Jag har spelat som en galning sen jag kom hem. Går inte att sluta. Självklart måste man ju göra allt sådär supernoga. Och fuska till sig massa pengar. Har köpt cyklar, bilar, och designat allt sådär själv som man kan göra nu. Vad fantastiskt. Inte trodde jag när jag satt där med mitt första simsspel för ett ex antal år sedan, att det skulle komma en sån här uppföljare. Suck. The sims är så underskattat, vilket jag påminns om varenda gång jag startar upp en ny spelomgång.

Nej nu ska jag natta simarna en sista gång för dagen.
Och fundera lite om man säger similons åt deras valuta.

TACK NABIL!

Tjolahopp!

Nu ska jag kila till mor och sova där i natt. Det var inte igår om man säger så. Det är så att jag ska hamna endast ett stenkast från körskolan eftersom jag ska vara där vid 06 50 imorgon. Jag beer att jag inte ska försova mig. Men så olyckligt kan det väl ändå inte bli. Nabil sitter jämte och är jätteotålig så jag får väl slita mig från denna underbara skapelse, kallad datorn.

Ha en fin kväll nu! Tjingeling

Att jag har anmält mig till halkbanan och ska göra den imorgon är någonting som jag borde tycka är kul. Jag borde verkligen det, att jag har uppkörning snart är också en sån där grej som jag borde vara glad för. Och visst, det är jag. Lite grann. Men glädjen blir inte lika kraftfull när man snart är 21 och inte har körkort ännu. Hallå liksom. Alla jag känner, förutom en, har redan det där jäkla körkortet. För att inte tala om ungdomarna på mitt jobb. Födda på 90-talet med ratten i högsta hugg. De visar sitt körkort när de går in på klubbar, medan jag visar mitt tattiga lilla leg där jag har en sliten blond kallufs med en malplacerad snedbena.

Inte bra, när jag väl har fått det kommer jag i alla fall vara överlycklig och all bitterhet kommer vara som bortblåst.


Livet från min sida

När jag tidigare gick ut på min balkong för att ta lite frisk luft så blev jag uppriktigt ledsen över vad jag kom att lägga märke till. Min blick fastnade vid balkonglådorna. Jag sådde nämligen lite gräs för någon vecka sedan. Det gräset jag lade märke till ikväll var det taffligaste jag någonsin sett, inte ens värt att kallas för gräs. Till detta har jag ingen förståelse alls.
Jag är inte direkt någon newbie inom området heller, senast för några veckor sedan var den första omgången gräs så frodigt så. Nu sitter jag och funderar över vad jag har gjort för fel. Varför? Marsvinen är förkrossade, gräset som skulle finnas i de där lådorna vid det här laget skulle ju vara deras levebröd i 4 veckor framöver. Nu blir det vatten och bröd för deras del. Det är synd det här. Riktigt synd.

Två mycket besvikna individer.

Jaha då har hela den här dagen gått också. Gårkvällen var trevlig, det blev inte så mycket av fårsituationen som jag trodde det skulle bli, skönt.
Råkade sätta igång mtv tidigare idag, det var The Hills maraton.  Som den sucker jag är så fastnade jag vid detta, satt som klistrad till detta ointressanta program. Oundvikligt. Jag ville liksom byta kanal men kunde inte. Ju sämre ett program är, desto större förmåga har det att få fram dessa soffliggarfasoner. Konstigt nog.
Vilken drama. De lipar, de "jobbar", de bråkar och blir vänner igen. Buhu.

Igår åt jag en grandiös middag. Kl 4 på natten. När jag satt på bussen hem kom jag nämligen på hur hungrig jag faktiskt var. Fläskkarre- två stycken, couscous till 4 personer och så mycket sås att jag kunde bada i det. Gott var det iallafall. Sen när jag skulle sova var det sådär jobbigt ljust överallt. Började fundera över ifall det inte kunde vara så att kl var halv 5 på eftermiddagen istället. Undrade om jag kanske borde väcka nabil. Men det gjorde jag inte.

nu åter till tvn.

Godmorgon.

Idag blir det en sån där skitrolig dag. Det enda jag behöver bry mig om idag är att äta, fixa i ordning mig och hinna med bussen till min vän. Åhh vad härligt, att göra av med en hel dag på ytligheter och totalt världsliga saker. Som en dröm.

Ikväll ska jag följa med på hennes jobbfest. Just sådant kan jag tycka är lite obekvämt. Det är som att offra sig frivilligt till högre makter eller låta sig torteras till döds. Man blir som det svarta fåret bland alla de fina, vita, som känner varandra så väl. Men det ska nog bli kul ändå. Efter det blir det i alla fall lite utgång och sånt där, det är ju alltid uppskattat.
 
Dagens i-landsproblem: Maska i strumpbyxan.

Ha en skön lördag nu hörrni!

Ibland blir jag lite trött när jag kollar igenom mina så kallade "ego pics". (Hohohoh blev bara tvungen att skriva det. Förlåt, jag måste göra det igen. Ego pics. Ego pics. Ego pics.
Det låter så omåttligt dumt. Så otroligt barnsligt. Så oerhört B.)
Jaja, anledningen till att jag blir trött är att jag har så många bilder på mig själv med exakt samma min. Enda sättet att överhuvudtaget se att de alla inte är tagna vid exakt samma fototillfälle är att håret (okej inte håret, det ser alltid likadant ut det med) och kläderna är olika. Ja, det är kläderna man ser det på. Och hudfärgen. Mycket brun utan sol- Mellanmycket brun utan sol- Ingen brun utan sol.

Ego pics. Bilderna alla har men som aldrig visas- utom de extra fina. Ni har väl aldrig hört någon säga "Du, kom, så ska jag visa dig min mapp med ego pics. Ser du min blick där? Eller hur fin näsan är här?"
Nej just det! Varför? Jo, folk skäms. Inte kan jag väl låta någon tro att jag är egenkär? Vem pussar jag mot liksom? Inte är det mot den söta lilla soptunnan som står i hörnet i alla fall. Inte heller mot Nabil, det är ju inte direkt han som håller kameran. Det är ju jag som gör det. Pinsamt.

Det som är det värsta av allt är att denna återkommande min jag pratar om är just "pussmunnen". Oh my lord. Men nu vet jag varför. Jag har analyserat mig själv. Jo, för kindbenen framträder på detta vis. Ni som inte har testat detta (Visst ni gör inte sånt säger ni, men jag tror mig veta att även ni har både en och två sådana bilder liggandes i hemliga mappen) testa det. Ni som sitter inne med dessa bilder, klicka fram bilden och begrunda era kindben. Ser ni hur de framträder? Hur ansiktets form blir lite, lite snyggare. Ser ni?


Men där är du ju, ditt lilla kindben!

Ursäkta för otroligt dålig uppdatering. Jag slår mig själv på fingrarna och lovar att bli bättre. Det värmde mitt lilla hjärta lite att se att det finns en och annan trogen människa där ute som tittar hit lite då och då. Tack. Om ni fortsätter så, fortsätter jag att skriva. A deal is a deal?

Ja vad har hänt sedan sist egentligen? Jag tänker inte gå in på detalj eftersom jag gissar att det inte är så intressant att höra mig snacka om hur många gånger jag har bortstat tänderna, hur många körlektioner jag tagit eller vad jag har shoppat. Så vi skippar det.

Ja ja. Det är rätt skumt ibland när man ska vara lite cool och skriva någon engelsk klysha mitt i sin lilla text. Som nyss när "Back to business" blev "Bäck tu bisnis" innan jag raderade det och skrev det igen. Jag HOPPAS att det beror på klockslaget och INTE att det var två år sedan jag satt vid skolbänken sist, att min engelska blivit sämre eller att jag råkat få dysleksi.

Just nu lever jag lite som i en dröm. Det är nämligen så att jag till min stora förvåning blev sjukskriven två veckor, dessutom två veckor innan min semester börjar på fyra veckor. Ja det är väl bara att gratulera mig själv. Tack!
Så nu har jag alltså lite drygt 5,5 veckor kvar att vara finurlig på. Göra saker jag aldrig annars hinner eller orkar. Låt spelet börja!

Än sålänge är det en sak inplanerad. En vecka i sälen. Jag ska vandra. Jajemen, slå upp tält, leva på konserver och nyfångad småfisk. Ha tovigt hår och underställ. Behöver jag nämna att detta inte kommer bli dokumenterat i bilder? I alla fall inte bilder på mig.

Over and out mina gulliga trofastingar.

Ibland är det svårt att förstå att livet är skört. Ett enda litet steg i fel riktning kan innebära slutet. 
Folk blir påkörda av bilar, slagna till döds mitt i stan. Vissa tar livet av sig, lämnar sina nära i tron att de klarar sig bättre utan dem. Några krockar med cyckeln, andra får en plötslig hjärtattack.
Vissa tyr sig till kemikalier, piller- knark. Den bästa och sämsta vännen en människa någonsin kan ha.
Andra blir uppätna innifrån av en sjukdom som inte bryr sig om hur många du har som älskar dig, den väntar inte på att du ska få göra klart ditt. Säga det du skulle säga.

Tomma skal.
Tomma skal på övergångsstället
Tomma skal utan hjälmen med huvudet på trottoarkanten
Tomma skal när blodet inte längre flödar i förstörda vener
Tomma skal när drogen övertar förståndet
Tomma skal när tumörer ersätter muskler
Tomma skal
gömmer fina människor

Idag har jag fått två starka besked. Ett som innebär slutet på ett liv och ett som innebär en början på vad som kunde varit slutet. Det är så blandat. Jag vet inte vad jag ska känna.  

Tårar av sorg.
På lördag ses vi en gång till, fina du.
Tomma skal när tumörer ersätter muskler

Tårar av glädje
Jag tror på dig, min vän, jag vet att du klarar det
Tomma skal när drogen övertar förståndet

Ni är fina, fina människor ni två.

Jag kollade nyss igenom min lilla glesa blogg när jag blev helt iskall. Som reklam under mitt inlägg angående något på jobbet så stod det; "Hur länge lever du?"
Som den nervösa människa jag är så satte jag ihop min livsekvation:
Stressigt jobb+dålig mat=döende vid 30
Om det bara är jag som är fillimarisk (kommer inte på det där speciella ordet nu) eller om det verkligen stämmer vet jag inte. Men jag är rädd. Det kanske är a sign from above.

För mig passar det inte riktigt bra att dö sådär tidigt. Jag ska ju stå på röda mattan då, eller något liknande.
Det enda jag kan göra just nu för att motverka detta är att bara äta mat som jag själv lagar. Synd att jag är så kass i köket då. Ja det är ju jävligt synd. 
Fast ingen kan visserligen ta ifrån mig mina höga ambitioner jag har, som till exempel att laga hemmagjord bearnaisesås, eller glass i ugn. Det är bara det att ambitioner tyvärr inte alltid räcker ända fram.

Idag har jag köpt ett frizzreleaving medel som förhoppningsvis kommer att rädda mig undan mitt bråkiga hårs äventyr. Jag har testat diverse sådana innan och de har inte hjälpt. Jag har vaggats in i tron om att det alltid kommer vara jag och mitt frizz. Frizzet och jag.  Men jag är kvinnan som aldrig ger upp, det ska ni veta.
Här sitter jag och ber att frizzet ska lämna mig, en gång för alla.

Idag har jag även hittat den perfekta platsen för min sminklåda. Den har blivit ett med lägenheten. Den har hittat hem. 
Frizzet och jag önskar er en god natt.

Det är kanske lite att ta i att påstå att jag är så överdrivet kreativ. Idag efter jobbet hade jag i alla fall en känsla av att jag VILLE vara kreativ. Det kliade i fingrarna. I huvudet spolade jag fram tiden lite, jag såg mig själv gå hem i solskenet, komma hem, sätta mig vid datorn och vänta på Nabil.

Men så kom jag på att jag inte orkade att gå. Det tar ju trots allt en dryg timme att vandra hela vägen hem. I väntan på bussen gick jag in på citygross. Jag visste inte vad, men jag visste att jag ville köpa något. Det spelade egentligen ingen roll vad som slutligen skulle hamna i den blågula påsen. Sen började jag tänka på nästa onsdag. Då ska vi ha lite personalkul. Så tänkte jag på min brun utan sol. Sen tänkte jag på allt smink jag kunde brassa på med. Och då, i den stunden kom jag på DET. Jag skulle köpa något att ha mitt smink i. Min necessär är för full och jag vill ha det så där lite coolt uppdelat så att man kan låtsas att man är proffs.

Men de hade ingen sån där utvikbar sminkväska. DÅ fick jag en snilleblixt.
Jag kom hem med en verktygslåda och jag kunde bara inte bli nöjdare. Nu har jag suttit och stirrat i denna i vad som skulle kunna vara en evighet. Men jag är nöjd. Så nöjd.

Min sminklåda

Som moraltanterna skulle säga; det är de små sakerna i livet som räknas.

Nu är jag så glad att jag ska gå och baka scones.
TJING

Idag var det nog den segaste dagen på jobbet på riktigt, riktigt länge. Så när sluklämmen kom på de inkommande gästerna tänkte jag satsa på det här med merförsäljning. Jag tänkte länge och väl och sen klämde jag i med något som lät både gammaldags och småkonstigt när det lämnade mina läppar.
"Du skulle inte vilja ha en dipp, kanske? Du vet väl att det kan förgylla vilken måltid som helst, även den tråkigaste."

Sen fick jag mottaga en konfundersam blick, som inte liknade något jag någonsin mottagit förrut. Sen fick jag min dom. "Nej tack, jag tar en liten hamburgare istället".

Jag tror inte merförsäljning är min grej.

Så hade det kanske låtit om jag suttit på ett terapimöte. VEM VET?

Hur som helst har jag just påbörjat, efter att ha varit ledig endast en dag, min 8 dagars period med jobb. Usch och satiken vad tråkigt. Det innebär att det här är första dagen av en smärre evighet.  

Men jag är ändå på strålande humör. Ikväll ska bli århundradets hemmakväll. Den rätte för Rosing (bara måste ses) och *trummvirvel* Desperate Housewives! WOWOWOWOW ska bli så kul.
Återkommer strax, måste bara sörpla i mig mitt kaffe. The coffee of the century.

Idag har jag varit på gott humör hela dagen. Av något som jag egentligen inte trodde man ens kunde bli SÅ glad av. Idag damp nämligen alla våra bilder som vi framkallat ner i brevlådan. Åhh vad KUL det är att ha äkta bilder i sin hand för en gångs skull och inte sitta och glutta på dem på datorn. Så nu är alla i RIKTIGA album med bildtexter skrivet av ÄKTA bläck. Åhh vad fint. Det är så kul att bläddra igenom dem och minnas alla de där stunderna som var något extra. Det är de där stunderna som man lever för.

Imorgon är det tidigt möte på jobbet. Då kommer bilen köras; till möte och hem igen kl 9, till jobbet och hem från jobbet och till jobbet och hem från jobbet på natten för att hämta mig. Not nice. Och så är det inte så värst kul att stiga upp så tidigt när man ska jobba till natten är kommen. MEN MEN det gör inget för jag har ju mina fotoalbum.

Ha det gött allesammans!

Det var ju inte bra. Hade nästan glömt bort lösenordet hit vilket måste vara ett ordentligt tecken på hur dålig jag varit på att uppdatera. Inte mycket har hänt sedan sist. Jobbat lite och nu är jag hemma och ledig till på fredag. Idag har vi städat som attan, har till och med skrubbat golvet på toaletten. Shiat vad husligt.

Det här med att gå ut i Växjö är inte min grej längre. Det är fan inte kul. Inte som det var innan. Så jäkla boring. Alla tråkiga människor, likadana, lika fulla, lika töntiga, samma TRÅKIGA attityd, samma grupperingar... åhh suck. Men, då får man vara glad att man har en kompis med sig som man alltid har kul med när man väl bestämmer sig för att vandra ut i denna döda stad. Då har man kul även om man fortfarande mår kasst sedan spytjoflöjten.
Oavsett vad är detta en DÖD DUM FUL TRÅKIG STAD. Händer verkligen inget nytt. I lokalnyheterna kan man läsa om arga olle som är sur för grannen ulla klippte häcken och inte plockade undan grenarna som hamnade på hans tomt, om man har tur.


Trots detta gillar jag fortfarande det lugna och trygga. Lägenheten vi flyttat in i känns svår att lämna och det känns inte lockande att bli särbo om studierna skulle tvinga oss. Det är just det här som är det svåra med allt just nu. Allt ska vara så jävla krångligt. Det är så MÅNGA steg man måste ta sig igenom för att nå målet.
1. Leta utbildning
2. Komma in (helst göra bra ifrån sig på högskoleprovet)
3. Kanske inte blir i växjö
4. Kanske inte blir i samma stad som nabils utbildning
5. Försöka hitta nytt boende i den nya staden
6. Ta lån
7. Inte kugga på proven

Lyckas jag inte med 1an faller allt redan där.
Lyckas jag inte med 2an faller allt där.
Lyckas jag inte med 3an blir allt så enormt komplicerat.
Lyckas jag inte med 4an blir jag extremt utom mig av sorgsenhet. Me and sadness= ingen bra combo
Lyckas jag inte med 5an går det åt helvete.
6an innebär skulder i resten av livet om jag inte blir svinrik.
Lyckas jag inte med 7an så kan jag lika gärna skjuta mig själv.

GODNATT

Nu har jag precis klivit ur sängen. Japp japp. Mår ändå lite bättre idag, fast illamåendet är kvar. Det där om farliga produkter tar vi när jag är helt frisk. Det är jobbigt att vara seriös nu nämligen.

Hemmet ser verkligen ut som ett litet helvete nu. Inte kul. Små dammråttor myser i klungor på golvet, disken är rätt brutal och toaletten läcker. Toaletten är ju egentligen inte något vi kan göra något åt men man vill ju inte kalla hit männen med verktygen när det ser ut såhär. Det får vänta.

Jag såg att Desperate housewives börjar igen den 3 mars. Jag räknar dagarna. Det är nog den bästa serien genom tiderna. Serier brukar ju inte direkt hålla sådan klass i vanliga fall. Se bara på Days of our lives. Om jag kollar på ett avsnitt idag behöver jag inte kolla igen förrän efter ungefär 2-3 månader. Ändå är det svårt att låta bli att titta. Det är så dåligt att det blir så otroligt underhållande. Jag antar att vi har ett komplicerat förhållande, Days of our lives och jag.

Jag hittade en bild på seriens förvuxna snorunge. Jag blev förvånad, trodde inte hon kunde se så bra ut.

"Samantha Brady"
http://www.lasplash.com/uploads/2/Matthew_Shepard_Honors_9.jpg