Livet är lite i paus just nu. Fastän saker ändå händer mig. Roliga saker. Jag tänkte idag på hur mycket  man måste offra. För ett jobb. Ett jävla jobb. Men det är såklart. Pengar är allt nu för tiden. Utan det är man ÄNNU mindre än vad man tror att man är. Kämpa, kämpa. 
Varenda jävla storhelg, varenda jävla gång det ska hända nåt. Japp, då ska man likförbannat infinna sig med ett leende på läpparna. En fasad är vad det är. 
De som kämpar sig igenom livet är olyckliga, de som får allt serverat på silverfat är också olyckliga. Alla är olyckliga. 
Alla är vi rädda och ynkliga och bär på fasader. Ingen har ett fläckfritt liv, ett liv i glans, glamour och välbefinnande. Ingen. Men vad är det då för mening?
Idag var jag ledig. Jag och min fina ängel. Allt gick fel. Helgens festligheter var som bortblåsta, jag blev stungen av en jävla geting, ingen bra film fanns att hyra. När stora saker är jobbiga är det väl meningen att små saker ska fungera iallafall. Sånt som man tror egentligen är oviktigt. 

Det är konstigt det som händer nu med allt. Bristningsgränsen sitter och lurar som ett lejon skulle göra på en antilop. Jag undrar hur länge man orkar egentligen. Jag vet att jag inte kommer att orka om det jag tror kommer att hända, händer. Jag ber till Gud varje kväll nu, fastän jag inte ens tror på honom. Jag ber från min innersta kärna. Tills svetten rinner och tårarna tar slut. Jag vågar inte lämna. Då kanske något händer. Jag är så rädd, min kropp är svag och jag är yr. Händer det igen så. Usch. Återigen är jag bara ett skal av någon mycket lyckligare människa, av mitt forna jag. Jag är samma ynkliga skal jag var för 10 år sedan. Men jag kämpar, det gör jag. Och jag ber till Gud att HON kämpar också. Snälla, snälla. SNÄLLA.

Nu är det semester och det är krafttag från min sida som gäller. Jag ska fan fixa det här med. Jag ska fixa henne, min stöttepelare i livet. Det ska inte gå fel, inte igen. Allt ska ordna sig. Jag ska kämpa. Det SKA gå. Det måste gå.