Jag kollade nyss igenom min lilla glesa blogg när jag blev helt iskall. Som reklam under mitt inlägg angående något på jobbet så stod det; "Hur länge lever du?"
Som den nervösa människa jag är så satte jag ihop min livsekvation:
Stressigt jobb+dålig mat=döende vid 30
Om det bara är jag som är fillimarisk (kommer inte på det där speciella ordet nu) eller om det verkligen stämmer vet jag inte. Men jag är rädd. Det kanske är a sign from above.

För mig passar det inte riktigt bra att dö sådär tidigt. Jag ska ju stå på röda mattan då, eller något liknande.
Det enda jag kan göra just nu för att motverka detta är att bara äta mat som jag själv lagar. Synd att jag är så kass i köket då. Ja det är ju jävligt synd. 
Fast ingen kan visserligen ta ifrån mig mina höga ambitioner jag har, som till exempel att laga hemmagjord bearnaisesås, eller glass i ugn. Det är bara det att ambitioner tyvärr inte alltid räcker ända fram.

Idag har jag köpt ett frizzreleaving medel som förhoppningsvis kommer att rädda mig undan mitt bråkiga hårs äventyr. Jag har testat diverse sådana innan och de har inte hjälpt. Jag har vaggats in i tron om att det alltid kommer vara jag och mitt frizz. Frizzet och jag.  Men jag är kvinnan som aldrig ger upp, det ska ni veta.
Här sitter jag och ber att frizzet ska lämna mig, en gång för alla.

Idag har jag även hittat den perfekta platsen för min sminklåda. Den har blivit ett med lägenheten. Den har hittat hem. 
Frizzet och jag önskar er en god natt.

Det är kanske lite att ta i att påstå att jag är så överdrivet kreativ. Idag efter jobbet hade jag i alla fall en känsla av att jag VILLE vara kreativ. Det kliade i fingrarna. I huvudet spolade jag fram tiden lite, jag såg mig själv gå hem i solskenet, komma hem, sätta mig vid datorn och vänta på Nabil.

Men så kom jag på att jag inte orkade att gå. Det tar ju trots allt en dryg timme att vandra hela vägen hem. I väntan på bussen gick jag in på citygross. Jag visste inte vad, men jag visste att jag ville köpa något. Det spelade egentligen ingen roll vad som slutligen skulle hamna i den blågula påsen. Sen började jag tänka på nästa onsdag. Då ska vi ha lite personalkul. Så tänkte jag på min brun utan sol. Sen tänkte jag på allt smink jag kunde brassa på med. Och då, i den stunden kom jag på DET. Jag skulle köpa något att ha mitt smink i. Min necessär är för full och jag vill ha det så där lite coolt uppdelat så att man kan låtsas att man är proffs.

Men de hade ingen sån där utvikbar sminkväska. DÅ fick jag en snilleblixt.
Jag kom hem med en verktygslåda och jag kunde bara inte bli nöjdare. Nu har jag suttit och stirrat i denna i vad som skulle kunna vara en evighet. Men jag är nöjd. Så nöjd.

Min sminklåda

Som moraltanterna skulle säga; det är de små sakerna i livet som räknas.

Nu är jag så glad att jag ska gå och baka scones.
TJING

Idag var det nog den segaste dagen på jobbet på riktigt, riktigt länge. Så när sluklämmen kom på de inkommande gästerna tänkte jag satsa på det här med merförsäljning. Jag tänkte länge och väl och sen klämde jag i med något som lät både gammaldags och småkonstigt när det lämnade mina läppar.
"Du skulle inte vilja ha en dipp, kanske? Du vet väl att det kan förgylla vilken måltid som helst, även den tråkigaste."

Sen fick jag mottaga en konfundersam blick, som inte liknade något jag någonsin mottagit förrut. Sen fick jag min dom. "Nej tack, jag tar en liten hamburgare istället".

Jag tror inte merförsäljning är min grej.

Så hade det kanske låtit om jag suttit på ett terapimöte. VEM VET?

Hur som helst har jag just påbörjat, efter att ha varit ledig endast en dag, min 8 dagars period med jobb. Usch och satiken vad tråkigt. Det innebär att det här är första dagen av en smärre evighet.  

Men jag är ändå på strålande humör. Ikväll ska bli århundradets hemmakväll. Den rätte för Rosing (bara måste ses) och *trummvirvel* Desperate Housewives! WOWOWOWOW ska bli så kul.
Återkommer strax, måste bara sörpla i mig mitt kaffe. The coffee of the century.

Idag har jag varit på gott humör hela dagen. Av något som jag egentligen inte trodde man ens kunde bli SÅ glad av. Idag damp nämligen alla våra bilder som vi framkallat ner i brevlådan. Åhh vad KUL det är att ha äkta bilder i sin hand för en gångs skull och inte sitta och glutta på dem på datorn. Så nu är alla i RIKTIGA album med bildtexter skrivet av ÄKTA bläck. Åhh vad fint. Det är så kul att bläddra igenom dem och minnas alla de där stunderna som var något extra. Det är de där stunderna som man lever för.

Imorgon är det tidigt möte på jobbet. Då kommer bilen köras; till möte och hem igen kl 9, till jobbet och hem från jobbet och till jobbet och hem från jobbet på natten för att hämta mig. Not nice. Och så är det inte så värst kul att stiga upp så tidigt när man ska jobba till natten är kommen. MEN MEN det gör inget för jag har ju mina fotoalbum.

Ha det gött allesammans!