Jag kollade nyss igenom min lilla glesa blogg när jag blev helt iskall. Som reklam under mitt inlägg angående något på jobbet så stod det; "Hur länge lever du?"
Som den nervösa människa jag är så satte jag ihop min livsekvation:
Stressigt jobb+dålig mat=döende vid 30
Om det bara är jag som är fillimarisk (kommer inte på det där speciella ordet nu) eller om det verkligen stämmer vet jag inte. Men jag är rädd. Det kanske är a sign from above.

För mig passar det inte riktigt bra att dö sådär tidigt. Jag ska ju stå på röda mattan då, eller något liknande.
Det enda jag kan göra just nu för att motverka detta är att bara äta mat som jag själv lagar. Synd att jag är så kass i köket då. Ja det är ju jävligt synd. 
Fast ingen kan visserligen ta ifrån mig mina höga ambitioner jag har, som till exempel att laga hemmagjord bearnaisesås, eller glass i ugn. Det är bara det att ambitioner tyvärr inte alltid räcker ända fram.

Idag har jag köpt ett frizzreleaving medel som förhoppningsvis kommer att rädda mig undan mitt bråkiga hårs äventyr. Jag har testat diverse sådana innan och de har inte hjälpt. Jag har vaggats in i tron om att det alltid kommer vara jag och mitt frizz. Frizzet och jag.  Men jag är kvinnan som aldrig ger upp, det ska ni veta.
Här sitter jag och ber att frizzet ska lämna mig, en gång för alla.

Idag har jag även hittat den perfekta platsen för min sminklåda. Den har blivit ett med lägenheten. Den har hittat hem. 
Frizzet och jag önskar er en god natt.