Nu sitter jag i totalmörker, det enda lilla ljus jag ser är datorns. Tangentbordet  är svart. Nabil sover och jag måste trycka sådär tyst ni vet. 
Är i alla fall klar med tretton små minipajer som jag ska äta innan mina stängningar. Allt blev precis färdigt och jag är jättetrött. Det tog så lång tid. Började typ lite efter storhandlingen. Känner mig lite överambitiös. Och lite trött. Det är faktiskt inte kul att laga mat. Särskilt inte när man måste göra det i timtals. Men tänk vad man sparar pengar när man gör mycket mat som räcker länge.
13 minipajer plus 1 stor paj räcker til 17 måltider. 85 kr för allt.
tänk om jag skulle äta 17 måltider ute istället. om varje måltid kostar 75 kr hade det blivit 1275 kr.
Otroligt faktiskt. Jag är nog rätt nöjd. Känner mig faktiskt lite präktig.
Jag börjar bli ekonomin själv i denna "lågkonja" som bratsen så käckt kallar det.
"Va? Lågkonja? Det märker jag inget av" säger de när de festar på stureplan samtidigt som de flinar från öra till öra. Det svider faktiskt i öronen när man hör sånt. Jag vill inte ens veta hur det klingar i varslade Bosses och Kajsas öron när det enda de kan erbjuda sina barn är konserver de köpt med tomburkarna de hittar i soporna på stan.

Vet inte riktigt var den röda tråden tog vägen..
Vimsigt värre, det är nog bäst jag bara går och lägger mig istället.

Nu ska vi snart till Netto. Oh yes, den bästa mataffären någonsin. Jag skulle våga säga att där, där har du den billigaste matkassen i Sverige! Självklart blir det då FLER matkassor. Men är det något som är underbart så är det storhandling, vilken lättnad! Då vet man att man har ungefär två veckor framför sig med god mat, färskt frukt och smarriga pålägg. Man behöver liksom inte leta i kylen efter sista smulan, inte heller chansa på att äggen inte kommer lukta ruttet när man kläcker dem en vecka efter utgångsdatumet. Och känslan av ett nyöppnat mjölkpaket. Inga klumpar där så långt ögat kan nå.

Jag dreglar. Nästan.

Nu sitter jag här och förbereder mig mentalt för min sista tre veckors period på jobbet. Tre veckor och lite drygt 150 arbetstimmar. Med en väldigt ömmande hals. Jag kommer vara en levande död. Men, men, meen. Det är mina sista tre veckor. Sedan börjar livet!

Förövrigt väntar jag på att Nabil ska komma hem med världens godaste skaldjurssallad. Den är himmelsk. Nåväl, studentlivet har ju inte börjat än så det är fortfarande okej, inbillar jag mig. Jodå, man kan fortfarande beställa hem mat ibland.
Åh nu kom han hem bara för det! YES YES YES! Give me some salad with some västkustblandning på han. YEAAAAAAH.

Oh du gymnasietid!

På den tiden, gick man ner till stan under håltimmarna och/eller efter skolan. Fikade på Mc Donalds, det enda man hade råd till. Kaffe för en tia liksom. Great.
Man letade fester, hade filmkvällar, pratade om allt som var spännande och nytt. Man pratade om spöken, livstragedier och om hur deppig man var. Man gick i skolan, satt och skrattade på rasterna och pratade på lektionerna. Kladdade i böcker och snackade vid skåpen. Man köpte chokladbollar i fiket och man petade i skolmaten. Tittade i skolkatalogen och visste alltid det senaste skvallret. Man upplevde något nytt som låg utanför allt man tidigare vetat om. Man var mitt inne i en fantasivärld som man trodde skulle fortsätta för alltid.

Nu ligger man liksom lite i ide. Väntar på att saker ska hända. Hoppas på att livet ska erbjuda något nytt. Man vill bli hänförd och man vill bli så överrumplad av livsglädje som man faktiskt var då. Man vill känna att man lever. Man vill uppfylla sina drömmar. Kan inte allt bara hända NU NU NU?
Nu blir jag förvånad när jag får ett sms. Förvånad när jag själv skickar ett. Jag shoppar kläder som man ändå aldrig får tillfälle att använda.
Jag väntar på ett spännande liv. Jag är redo att ta tåget till nästa station, jag vill hoppa och känna luften under vingarna.

Är det någon man gärna skulle vilja se strutta runt på stan är det ju typ, Johnny Depp, James Franco eller Jude Law.
Oddsen är ju tyvärr inte allt för stora dock, när man bor i denna lilla lilla stad. Växjö. Buhu. Växjö är ett spädbarn.

                                                                                                                                                                                                                                            När jag var på Åhlens i lördags såg jag att hon den dära Shirley Clamp stod där. Rättare sagt, jag hörde henne först.
En ihärdig stämma som absolut inte ville bli gul av brun utan sol. Hon blev tydligen alltid fylld med gula fläckar när hon använde det. Men hon i affären insisterade på en viss produkt, den skulle bli jättebra. Väldigt enkel att få jämn. Men Shirley nöjde sig inte med den. Nädå hon skulle kolla vidare i andra affärer. Det allra bästa skulle hon ha, Shirley Clamp.

Men hallå. Var är Johnny Depp? Eller Håkan Hellström?

Lyckade syner:
Pontus Gårdinger, jag kramade honom. Det var en fin stund. Dessa studentfester.
Rederiet-Tony, på tåget (bytte i alvesta) jag var nämligen kär i honom vid det tillfället, jag var 11.


Misslyckat:
Charlotte Perelli
Anna Book
Casper i Arvingarna
Runar
Shirley Clamp
Jill Johnson
Harald Treutiker

Från det att jag börjar fundera på att gå och lägga mig, till dess att jag faktiskt ligger där nerbäddad under täcket i mörkret, tar en evighet.  Det känns som om det bara tar längre och längre tid för varje natt. Och all förvirring som råder dessutom.
Efter tandborstningen laddar jag upp med lite saker jag behöver. Typ bomullstussar till att ta bort smink och hårborste. Så sätter jag mig till rätta i sängen. Sen glömmer jag i vanlig ordning handkrämen. Går upp och hämtar och sätter mig till rätta igen. Sen blir jag törstig och måste gå upp IGEN. Efter att ha lagt mig en tredje gång (en fjärde eller femte gång är inte heller helt omöjlig beroende på hur förvirrad jag är just den dagen) så glömmer jag alltid att släcka lampan. Alltså är det bara till att gå upp en gång till.

Sådär håller det på varenda jäkla natt jag ska lägga mig. Jag blir så trött på mig själv. Tanken på att ens behöva gå och lägga sig när man vet vad som väntar är inte direkt lockande. Då sitter jag hellre kvar vid datorn i några timmar till bara för att slippa liksom. Tills jag blir sådär otroligt hopplöst trött att jag halvsover och inte längre vet vad jag ens är inne på för sidor. 

Sådär hopplöst trött känner jag att jag håller på att bli i skrivande stund. Jag borde börja den långa resan mot drömmarnas värld nu, känner jag. Jag borde verkligen det. 

Men jag väntar lite till. Bara liiite till.  

God afton!
Nu är jag riktigt utpumpad. Det är inte så kul att jobba med en ond hals. Den har gjort ont i över en vecka nu. Helt galet. Imorgon ska jag köpa bedövande halstabletter och hoppas att det hjälper lite.

Jag blev så glad nyss när jag såg att en aning fler besökare hade hittat sig hit. Välkomna till min enkla boning!

Har suttit och kollat på dokumentärena "Living with Michael Jackson" och "Living with Michael Jackson the truth". Vad som är the truth på riktigt lär man väl aldrig få reda på, men det var intressant att se vilka svar ursprungsdokumentären hade lämnat ute. Och hur manipulativ Bashir, intervjuaren var. Allt för att ge en illusion om hur hemsk MJ skulle vara som människa. Jag vet vad jag tror. Vad jag också vet är att avundsjuka och desperata människor kan sträcka sig långt för framgång och rikedom.

Återkommer senare när jag har klarnat till, blir så otroligt SEG när jag kollat på tv i timmavis.

Jag lade just märke till bilden på min header. Bilden har jag såklart lagt märke till förut, men inte hakan. Jag ser hakförlängingen. I guld. Jag blev nästan lite rädd först. Efter mycket funderingar har jag kommit fram till att det måste vara mitt örhänge. Tips till er därute: att köpa örhängen som liknar hakor är ingen hit. Ta till er detta nu. Bojkotta alla hakörhängen ni ser!


Så börjar misstänka att jag har en släng av självdestruktivitet. När jag är kissenödig orkar jag aldrig gå på toaletten. Jag tvingar mig själv att sitta och hålla mig. I timtals. Tills jag inte längre kan sitta still. Eller stå still. Sen måste jag springa. Rusa. Jag mår ju inte direkt dåligt av det, det är bara en observation jag gjort.

Härlig dag. Oväntad ledighet, oh la la la, vardagslyx! Så när jag trallade tillbaka hem kl 9 på morgonen, kom jag på att  jag missat köpa present till Nabil. Han fyllde år i typ... torsdags. Men hey, tid och dagar och sånt är bara ett oviktigt påhitt av människan. Så hela dagen har i alla fall gått åt till att vara sådär huslig och fjantig. Det blev även presentjakt, och jag tror jag hittade den bästa. Men den kommer inte förrän om några dagar. Bättre sent än aldrig. Så länge fick han några småpresenter och så, och han blev jätteglad. Men det visste jag väl att han skulle bli.

Jag har även hunnit med att kolla på tv. Och på den stunden hann jag bli otroligt trött på de här hjärt och kärlsjukdoms reklamerna. Det är ett allvarligt problem, men med reklamer som känns lika långa som filmen Titanic lär de inte vinna mångas bidrag på. Inte mitt i alla fall. Pengarna kommer säkert bara gå åt till deras nästa lika långa reklamfilm. Det kostar ju inte direkt lite med tv-tid.
Nåväl. Jag tittar nog in lite senare. Lite vääl tidigt att sätta sig och blogga kl 19 30. Det är bara inte jag.


Mischo efter för många reklamer

Jag försöker mig på att göra paj. Bättre än korv! Jag tror den kommer lyckad faktiskt. Jag känner det. Så jäkla asproffsigt att ställa sig för att göra paj kl 20 30 liksom. LIVING THE DREAM, som björn gustavsson skulle ha sagt.
Fast tidigare idag blev det pizza. Mindre proffsigt där, skulle jag vilja påstå. Nu försöker jag vänja mig med ett liv nästan utan stålar. Så pizza går ju fetingbort. Och sallader. Att göra en god sallad kostar ju för fanken en förmögenhet. Nä, sallad är lyx. En lyx som jag inte längre kommer kunna ha råd med. Och vegetarianer som faktiskt använder det som argument att de äter mycket billigare. Pyttsan.

Börjar jobba om 11 timmar. Det känns ju askul, verkligen.

Med köttfärspaj i magen löser sig allt. Det tror jag på.
På återseende!


Bättre än korv

Kvällen igår var hur bra som helst, riktigt tråkigt att min vän ska flytta till Berlin, det känns i lilla hjärtat. 8 dagar kvar nu, eller nåt. Men vi hade trevligt, pratade gamla minnen och skrattade. Sen gick vi ut och då splittrades vi lite. Men det är så det blir när man går ut antar jag. UNDERBAR KVÄLL.

Förövrigt är jag så in i nordens trött på töntiga människor som väljer att inte förlita sig på sin egna uppfattning om saker och ting, utan går efter ord från människor som bara vill illa. Så svagt. Skrattretande. Löjligt. Retarderat. Jag blir bara så trött. Jag är ingen sådan som fläker ut hela mitt inre, men bara för att jag inte vill vara för personlig med folk betyder det inte att jag inte bryr mig. Och att jag inte vet att jag förtjänar bättre. För det gör jag.
Jag vet att jag är så sjukt mycket bättre än er som väljer att vara på det sättet ni är. Jag är så SJUKT mycket bättre.
Ni tror jag inte fattar men det är ett medvetet avstånd jag gör. Och jag skrattar högt bakom eran rygg.

Första och sista gången jag skriver något sådant här för det är urpatetiskt. I know.

Nu sitter jag här mitt i natten, mest för att jag ska kunna titta på mina händer när jag skriver. Det är sant, faktiskt. Det är nämligen så att jag har slutat bita- igen. Men den här gången ska det minsann stanna så här för alltid! 3 veckor sedan sist nu. Jag kan ha nagellack nu och det ser inte konstigt ut! Det är inga knubbiga korvfingrar längre. YEEEAH. Vilken prestation.

Något som äntligen har börjat sjunka in är den stora förändringen som kommer ske i september. Jag ska blir en pluggis. En stolt sådan. Jag är ÖVERLYCKLIG över att jag kom in på universitetet, det hade jag faktiskt inte vågat vänta mig i konkurensen som råder just nu. Jag ska bli informatör. Jag ska verkligen det. JIPPIEYEY.
"I'm so happy I'm so glad that I met you, I want to thank you, and thank you means MERCIIIIIIIIII." Den där lilla vinjetten till chokladreklamen dyker upp i min skalle varje gång jag tänker att jag faktiskt kommit in.

AND THANK YOU MEANS MEEEEEEERCIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII.

Jag ska plugga.

Choklad reklam.

Jag SKA plugga!


När jag nu ska bekänna nästa sak kan jag ju avslöja att det är dödsmarchen som spelas istället. JAG, Josefin, KUGGADE PÅ UPPKÖRNINGEN. Det är helt och hållet förjävligt. Fyfan vad tråkigt. Det värsta av allt är ,*trumvirvel*, jag måste göra om teorin. Men kul. Fantastisk jävla skit är vad det är. Bajs. Jag blir vansinnig. Det enda jag kan se framför mig nu är jag själv om 10 år, kugga- på min femtioförsta uppkörning. Jag ser hur jag river mitt hår och lägger mig och skriker på asfalten.

Nog med tråkigheter nu. Imorgon kommer jag i alla fall ha riktigt, riktigt roligt. Då ska jag nämligen träffa mina kära gymnasievänner. Vi börjar at my place och kommer senare förflytta oss down town. Längtan är stor och förberedelsena många. Många, eftersom mitt liv består av en skräpig lägenhet och högar med disk.

That's all folks!

Granne: Hej! Får jag be er att sluta hålla på att trumma!
Vi: Hmm, vi.. har inga trummor?
Granne: Nej ni trummar på grejer hela tiden. Med tummarna. På kvällar och nätter.
Vi: Nej. Det gör vi faktiskt inte.
Granne: Ni trummar alltså inte?
Vi: Nej. Vi sover, och jobbar på kvällarna.
Granne: Jaha, jag jobbar tidigt. Då får jag klaga på någon annan. Jag blir irriterad. Hejdå!

Ett lite sådär småudda samtal tidigare idag. För att ytterligare förstärka att det inte var vi som var ens lite skyldiga pekade jag menande uppåt, till översta våningen varpå ett lite snett leende tycktes ta form på hennes läppar.

TÄNK. Nu fick jag minsann dit dem. Grannarna där uppe.Vad hon fick trummandet ifrån vet jag inte men mina problem med dem är snarare skrik och dunsar och stönande. Snart kommer även de drabbas av denna kvinnas vrede, medan jag inte behöver lyfta ett finger.

Do my dirty work!

Anledningen till min frånvaro har den här gången varit berättigad, tycker jag själv. Det tog nämligen ett tag att återhämta sig från resan i fjällen. Jag lovade ju att berätta hur det skulle vara på vandringen. And I will.
Stärkande och hälsosamt var det, absolut. Vackert, var det med. Snö och sol fanns det. Och en ren. Och ett renhorn som numera ligger på tvbordet. Jag tror jag ska slipa det sen. Kanske sandpappra, det blir nog snyggare då.  

Skulle jag rekommendera det? Ja, till bångstyriga småungar som gör livet svårt för andra småungar. Boot camp.
När man går där med darriga spagettiben och en 13 kilo tung ryggsäck på ryggen får man tid till att tänka, eftersom man inte har ork till att prata. Man får även möta sina fobier. Jag klappade på en hårig mal och jag stod på en bergstopp och tittade ner i dalen. Jag lovar, de där två sakerna är för överväldigande för mig på hemmaplan. Men där tänkte man bara på att överleva. Det är sant.

När vi inte hade hittat vatten på 3-4 timmar trodde jag att slutet var nära. Såhär i efterhand kan jag ju tycka att jag var sådär lagom fjantig. Men jag föredrar tanken på hur stort mitt mod var. Jag var en krigare som gjorde allt i min makt för att överleva. Typ.

Ottan och ottan, det vet jag inte riktigt, men enligt mig så. Klockan är ju trots allt bara strax innan tio. Nåväl, nog är man lite pirrig så här strax innan man ska lämna civilisationen och ge sig ut i den öde vildmarken vid Grövelsjön. Men vi är förberedda med mygghattar och pepparspray. Mygghattarna är inte i storleken att kunna passa myggor men oss, så att vi inte kommer tillbaka halvt uppätna. Och pepparsprayet kommer vi förhoppnings inte behöva använda alls, men har vi behövt ta till den så är det för att vi har mött en björn.

Bilder kommer nästa vecka, på vad som förmodligen kommer bli the ugliest days of my life.

Nu kör vi, på med hårdhandskarna och friskt humör. Jag lämnar Växjö med hypotesen: Är det verkligen så stärkande och hälsosamt i fjällen?

Hejda er! Det spännande svaret på den frågan får ni nämligen om 9 dagar.