Anledningen till min frånvaro har den här gången varit berättigad, tycker jag själv. Det tog nämligen ett tag att återhämta sig från resan i fjällen. Jag lovade ju att berätta hur det skulle vara på vandringen. And I will.
Stärkande och hälsosamt var det, absolut. Vackert, var det med. Snö och sol fanns det. Och en ren. Och ett renhorn som numera ligger på tvbordet. Jag tror jag ska slipa det sen. Kanske sandpappra, det blir nog snyggare då.  

Skulle jag rekommendera det? Ja, till bångstyriga småungar som gör livet svårt för andra småungar. Boot camp.
När man går där med darriga spagettiben och en 13 kilo tung ryggsäck på ryggen får man tid till att tänka, eftersom man inte har ork till att prata. Man får även möta sina fobier. Jag klappade på en hårig mal och jag stod på en bergstopp och tittade ner i dalen. Jag lovar, de där två sakerna är för överväldigande för mig på hemmaplan. Men där tänkte man bara på att överleva. Det är sant.

När vi inte hade hittat vatten på 3-4 timmar trodde jag att slutet var nära. Såhär i efterhand kan jag ju tycka att jag var sådär lagom fjantig. Men jag föredrar tanken på hur stort mitt mod var. Jag var en krigare som gjorde allt i min makt för att överleva. Typ.