Idag är jag väldigt tacksam. Jag känner mig så tacksam för så mycket. Vad mycket svårare livet egentligen skulle vara om jag inte hade allt det jag har nu. Tänk om jag bara hade mig själv. Vilket tråkigt sällskap, och vilken livsfara. Det hade faktiskt varit en livsfara. På riktigt.
Jag har till slut något jag behövde som allra bäst. En räddare i nöden. En riddare på vit häst. Någon som har räddat mig från mig själv.

Jag sitter på min hårda datorstol i mitt rum bland mina saker som är så små. Så små som sandkorn i Sahara. Men utan de små sandkornen hade det inte funnits något som kallats Sahara. Och jag är inte jag om jag inte har en öken inuti mig. Fast jag har faktiskt en öken som det växer en liten, liten växt i. Någon dag ska jag göra den lilla, lilla växten till ett väldigt stort träd. Ett träd som aldrig viker för någon storm och som föralltid hittat sitt starka grepp i den flyktiga sanden.

Just nu ska jag bara tänka på hur skönt det är att vara fri i en bur. För jag är räddad från mig själv.