Helvete, helvete, helvete.
En nedåtgående spiral har inga svar. Så är det. Det finns inte svar till allt. Det finns inga svar till mina frågor.
När jag äntligen börjar se är det för sent. Nu när jag för en gångs skull ville öppna ögonen önskar jag att jag aldrig hade gjort det. Mina älskade, mina älskade.
För mig är ni inget annat än mina älskade. För andra... det kan jag inte svara på.
Vad ska jag göra? Det får inte vara för sent.

Jag har människor att skydda men det kan jag inte. Jag orkar inte ens försöka.
Men i min hjärna inbillar jag mig att jag upprätthåller allt. Och i mitt hjärta är ni som ni en gång var.
Verkligheten är en annan. Där har jag ingen talan och där har jag förlorat mitt grepp.

Det omringar mig. Varje dag, varje minut, varje sekund.
Mina händer gör inte som jag vill längre, mina ben går åt fel håll. Och jag vet inte hur jag ska orka.

Nu kommer natten igen. Och jag kan inte somna.
Jag vill springa men jag ger aldrig upp om er.

I min hjärna inbillar jag mig att jag upprätthåller allt och i mitt hjärta är ni som ni en gång var