Åhh, jag hatar sådana här perioder. När man försöker hålla modet uppe, bara lite till- bara lite till. Det tycks bara vara helt och hållet hopplöst allting. Allting känns så onödigt på något sätt, totalt jävla onödigt.

Just nu känns inget direkt problemfritt.
Jag har:
Någon jag måste sluta tänka på just nu (vilket har visat sig vara stört omöjligt)
Dåliga ovanor jag måste bli av med
Problem av situationen i handklovar
Jag måste:
Seriöst fundera på att bli nykterist
Klara av heltidsjobb och studier samtidigt i en månad framåt
Bli av med min kvävande ångest innan jag sprängs

Jag känner mig totalt förstörd efter helgen. Inte bara sådär vanligt förstörd utan riktigt. Det känns som om jag har tappat bort mig själv. Jag kan inte längre tillåta att alkoholen ska få bestämma mina öden.
Efter det måste jag försöka komma på hur jag var innan jag började med skiten från början.