Att jag har anmält mig till halkbanan och ska göra den imorgon är någonting som jag borde tycka är kul. Jag borde verkligen det, att jag har uppkörning snart är också en sån där grej som jag borde vara glad för. Och visst, det är jag. Lite grann. Men glädjen blir inte lika kraftfull när man snart är 21 och inte har körkort ännu. Hallå liksom. Alla jag känner, förutom en, har redan det där jäkla körkortet. För att inte tala om ungdomarna på mitt jobb. Födda på 90-talet med ratten i högsta hugg. De visar sitt körkort när de går in på klubbar, medan jag visar mitt tattiga lilla leg där jag har en sliten blond kallufs med en malplacerad snedbena.

Inte bra, när jag väl har fått det kommer jag i alla fall vara överlycklig och all bitterhet kommer vara som bortblåst.


Livet från min sida